Ove är 59. Han kör Saab. Trots att han avsattes som bostadsrättsföreningens ordförande för flera år sedan (i det som Ove själv bara minns som "statskuppen") är han fortfarande kvarterets vresige ordningsman.

Men när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande historia om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.

 

När jag började läsa denna boken la jag upp en bild på instagram och skrev något i stil med att jag hittills uppfattade boken som en grinig gammal gubbes dagbok (hade kanske läst 2 kapitel då). Kommentarsfältet fylldes på om att den var inte läsvärd och att det kändes trögt att läsa eftersom han var så gnällig hela tiden den där Ove, blandat med någon enstaka kommentar att den faktiskt var rolig och Ove var en sympatisk man ändå. Jag hade gett mig den på att ta mig igenom den och under bokens gång så får man följa Ove i hans vardag som är kantad av bråk med grannarna och otaliga inspektionsrundor i området varje morgon där han kontrollerar att ingen parkerar längre än vad som är tillåtet till exempel. 

 

Jag gillade att det var korta kapitel, speciellt i början då det var ganska skönt att lägga ifrån sig Oves grinighet efter ett par kapitel. Ju mer jag läste desto mer gillade jag dock boken. För varje kapitel får man lite ytterligare  förståelse för varför Ove är som han är, så det känns nästan som att man lär känna honom lite mer hela tiden. När jag väl hade tagit mig igenom halva boken så blev den lättare att läsa.

 

Titel: En man som heter Ove

Författare: Fredrik Backman

Förlag: Månpocket

Format: Pocket

Sidor: 348